En dag på jobbet

Runt klockan 1 idag stod jag som vanligt och slevade upp soppa till glada, sura, konstiga, normala londonbor. Torsdag är ju jobba-dag. Kycklingsoppa? Ris? Lite koriander kanske? Fast på engelska såklart. Jag hade nöjet att få jobba med lilla gnun aka Anne Hanson.

I alla fall. Helt plötsligt hördes det en smäll utanför (vi jobbar vid old street som är väldigt busy gata), och rätt som det var rusade flera av kunderna ut. Jag förstod ingenting i några sekunder och när jag väl fattade vad som hade hänt så var Anne och fullt av andra människor redan där ute och stod i en ring runt en kvinna som låg på trottaren. På vägen bredvid låg en motorcykel. Först trodde vi att hon hade kört motorcykeln men insåg sen att hon hade blivit påkörd när gick över övergångsstället. En kvinna som kunde första hjälpen satt brevid henne och Anne var också där. Jag tror att jag stod där inne och höll för ögonen och skakade. Kul att veta att jag är bra i krissituationer. Bli inte påkörda i närheten av mig säger jag bara. Jag skulle nog bara börja hyperventilera och svimma och ramla ovanpå dig. Anne är värsta lugn hon.

Ambulansen kom snabbt. Anne sa att kvinnan var vid medvetande men att hon var så chockad att hon inte kunde prata. Ambulanspersonalen var där väldigt länge, säkert en tjugo minuter. De klippte upp hennes byxor och blus och satt en sån där nack-grej på henne. Det var en kvinna i 50-års åldern i kritstrecksrandiga grå byxor säkert på väg ut för att köpa lunch.

En konstig grej tycker jag är att bara ett par minuter efter olyckan, när hon låg där utanför fönstret till Nusa så fortsatte folk att beställa soppa, som om ingenting hade hänt. Gintare och Beatrice servade dom medan jag och Anne var helt skakiga och följde vad som hände med kvinnan. Okej att "life goes on" men jag tror inte att jag skulle kunna bara gå förbi en allvarligt skadad människa och bara jaha åh soppa vill jag ha. Visst, de kunde ju inte göra nåt men chocken av att se nåt sånt borde ju i alla fall stilla deras aptit för ett tag.

Polisen kom och pratade med killen på motorcykeln. Han var oskadd men måste ju ha varit rätt skakad. Jag tror att kvinnan korsade ett av övergångsställena i korningen som ligger precis bredvid och gick säkerligen mot röd gubbe. Alla gör det där hela tiden och det är fanimej livsfarligt. Alla tycker alltid att jag är en liten fjant som alltid väntar på grön gubbe men nu känns det ännu mer vettigt. Jag är trött på att höra att det är fånigt. Det är inget fel att vara lite försiktig. Vad är en minut hit eller dit. Man kan tänka många vettiga tankar när man väntar och kanske till och med ta ett djupt andetag eller två.
Senare hörde vi att kvinna hade brutit armen, axeln och bäckenet. Polisen var fortfarande där och gatan avspärrad när vi gick hem klockan fyra.

Dimmiga dagar

Just nu känner jag mig lite förvirrad. Allt är lite luddigt. Lite svårt att förstå. Som om jag skapar en ny framtid i mitt huvud och själ som inte följer samma väg som jag tänkte förut. Som om hela grunden till det som är jag har ändrats eller så är det kanske till kärnan av mig som jag nu återvänder. Att jag återigen blir jag. Jag kanske har varit borta och nu är tillbaka. Jag måste ta ett steg tillbaka och andas för att se. Dimman skingras nog nån dag snart.