Hon förtjänar hela himlen

Just nu lyssnar jag på Lisa Ekdahl. På repeat. Folket jag bor med är nog lagom roade. Det påminner mig om tidiga tonår och mamma. Hon spelade Lisa om och om igen tills jag trodde att jag skulle spy om jag hörde "Vem Vet" en gång till. Men nu diggar jag det.

Nu vill jag skriva lite om mamma.

Min och Siris mamma

hade nästan svart hår

rakt och långt när jag var liten

och ibland kortkort och sen lite mittemellan sådär

hon hade glittrande gnistrande milda bruna ögon

och mörka breda ögonbryn

hon var styrka

hela hennes ansikte sprack upp när hon skrattade och visade ett brett mellanrum mellan tänderna

hon gestikulerade vilt med händerna vad än hon sa

hon kunde bli så arg att hon nästan blixtrade

så att hela familjen darrade

hon var så klok och visste nästan allt

hon var intuitiv och visste när nåt inte stod rätt till

och när man behövde henne så var hon där med hela sin styrka

en gång skrek hon till en tant på gatan som hade varit dum mot Siri "om nån ger sig på mina barn, då blir jag som en tiger GRRRRRRR!"

mamma sa grrrr ofta, oftare än andra i alla fall :)

en gång blev hon så arg på en kompis till pappa att hon svimmade

i hennes värld var allt antingen svartaste svart eller vitaste vitt

Hon var drama

och skratt

Hon hade en otrolig karisma

Hon var konstnär

och mycket duktigare än hon tyckte själv

hon hade alltid en längtan

efter äventyr

förändring

Hon var en social enstöring

Hon var en filosof

och en sökare

hon kunde vara så otroligt pinsam tycket en tonårsdotter och så otroligt rolig

När hon gav så gav hon allt

hon var till 100 procent sig själv. Alltid.

När hon ville vara ensam och ifred så visste man det.

Lena Elisabet Schedin